Frisyr ettåring
Jag har naturligtvis tänkt på saken men erkänner villigt att jag inte har svaret och den absoluta sanningen, vilket förvånansvärt många verkar ha med tanke på att vi ju aldrig ännu haft en generation vuxna som vuxit upp i föräldrabloggar på nätet. Nej-sägarna är som vanligt på säkra sidan då det alltid finns en risk i ett ja.
Första klippningen
Å andra sidan är det bara i ett ja som det finns en möjlighet. Tänker jag. Och tänker lite spritt också såhär: — de texter som finns om mina barn på den här bloggen — jag skulle älska att idag läsa liknande texter om mig själv som liten — och då är det faktiskt ingenting mot hur mycket jag skulle ha älskat att läsa dem när jag som åtta-, tio- och fjortonåring bodde i den bok där min mamma skrivit ner när jag tog mina första steg, vilken mat jag först fattade tycke för och hur det gick till när jag slutade med blöja ja, till och med det och till och med då — det som görs i och av kärlek brukar sällan bli oöverkomligt fel.
Kan tyckas naivt, men ni som känner mig vet hur jag tänker; hellre lite för naiv än lite för cynisk och misstänksam mot mina medmänniskor — jag har svårt att se den arbetsgivare som om tjugofem år väljer bort Ingrid för att hon sov jättedåligt som ettåring eller älskade sin lillebror jättemycket som femåring — det jag skriver om barnen handlar ofta st på något plan ytterst om mig själv som förälder.
Hur jag reagerar, vad jag registrerar och vad det resulterar i — den mobbare som letar upp Ingrids småbarnstid på en medelålderstants blogg och gör något illvilligt av det kommer att göra grymheter också utan de bloggtexterna. Den mobbaren sitter säkert och smider onda planer redan nu — det är självklart att det sker misstag och övertramp när det gäller barn i sociala medier. Precis som det sker misstag och övertramp när det gäller barn i verkligheten.
Åtminstone jag är en bristfällig förälder och skulle så vara också om jag aldrig någonsin lät barnen finnas här — det finns en otrolig kraft i delade liv, inte minst i delade småbarnsliv.
Är dom höga på nå´t eller är det här normalt ?
Otaliga gånger har jag stärkts av de kontakter som jag fått genom den här bloggen. Och den här bloggen finns mycket tack vare de små som figurerar i den, som jag vill minnas i detalj genom den — vi lär oss just här och just nu hur man ska och inte ska använda sociala medier både vad gäller barn och vad gäller allt annat. Ingen av oss är fullärd men jag har svårt att se hur vi skulle kunna bli det genom att inte våga testa oss fram och genom att tyvärr någon gång göra försök som leder till misstag på vägen Lite så tänker jag nu.
Jag är beredd att tänka om.